gnällspik nu igen

Halloj govänner,
Jag kom på ett sån där floskeltips till som jag ibland retar mig på i inredningsreportage (till exempel från DN nu i helgen): "se till att det alltid finns färska snittblommor hemma".
Ja visst, gärna, jättefint ju, men det kanske inte riktigt alla har råd med. Alltid.
Hrmpfffff.
Ja ja, jag ska sluta gnälla snart :-)

Hoppas det snart blir en mindre snötäckt utsikt ut på vår minimala trädgårdsplätt. Å härregud vad härligt när man kan börja ta med kaffekoppen ut och sitta en stund :-)
Vi hörs!

Kram kram
Susanne
♥

aarrrghhhh

Hej govänner,
bästa köpet på Ikea häromdagen var nog vårlökar i kruka. Krokus, narciss och minipåsklilja.
Jag blir snart gaaaalen på den här snön och kylan (och jag tror inte jag är ensam va? Eller är ni sådär sportlovshurtiga allihop?).


Jag tänkte försöka muntra upp mig med lite bokrea snart. Har du något bra köptips? Gärna trädgårds- eller kokböcker... fast lite vad som helst kan ju slinka med hem när det är rea!

Hoppas jag snart hittar lite mer inspiration och vårkänsla, våren KAN ju inte vara så långt borta nu tycker jag. Fast det känns så.

Tack snälla goa ni för alla omtänksamma rader om vår familj och vänner i Chile, alla mår bra och nu har de vatten och el igen, så de har haft en otrolig tur jämfört med många andra. Det kommer fortfarande många efterskalv, det måste vara väldigt obehagligt, men det kommer tydligen att hålla på i flera månader nu.
En stor kram till dig som läser det här!

Susanne
♥

fynd eller ej?

Ibland får man helt enkelt bestämma sig för om man är nöjd eller missnöjd med ett köp.
Jag har hittat tallrikar på second hand. 60 kronor för sex stycken. Perfekt!
Fast när jag kom hem var det visst en nagg på en av dem. Och så en limmad flisa på en annan. Hoppsan då.

Och sen! Blev jag faktiskt lite sur. Det satt prislappar på varje tallrik, och på två av dem så satt prislappen preciiis rakt över en liten defekt, en mörk skada i glasyren. Väldigt passande. Som kund står man ju inte och sliter bort varenda prislapp på plats direkt. Och man går bara inte tillbaka och klagar när tallriken kostade tio kronor! Då skakar nog expediten på huvudet.

Men lite, pyttelite, lurigt tycker jag ändå det var av prismärkaren på Stockholms Stadsmission (oj, där slank det ur mig också).


Fast jag är ändå nöjd med köpet har jag bestämt. Naggar och defekter blir det ju raskt nog ändå på det mesta hos familjen Tidsmästarinnan. Lika bra att de är påbörjade redan.


Igår när jag kom hem kastade jag mig över senaste Allt i Hemmet som kommit i brevlådan. Det är min allra bästa inredningstidning, så jag slänger mig alltid över den så fort den dyker upp. Denna gången var det alldeles särskilt spännande, för min blogg var tydligen omnämd i Pia Printz krönika - alltså, det går ju inte ens att beskriva hur glad man blir då! (Pia har förresten en suverän blogg på tidningens websida, kolla in den här!)
I krönikan skriver hon om hur klurigt det kan vara att hitta en inredningsstil som man gillar, och hur man sen finner tålamodet att genomföra den stil man vill ha i sitt hem. (Jo tack! Nuförtiden vet jag ungefär hur jag skulle vilja ha det hemma, men hur får man till det? Och det går ju så lååångsamt! Nej, tålamod är det ganska ont om här ibland också! :-)

En stor och varm kram
från
Susanne
(lite naggad i kanten - men ack så glad!)

SKIT också!

I hundra år har den klarat sig, den härliga gamla tvättbrädan med glasskiva. Tålig, välgjord och stark, i ur och skur. Använts vid bryggor och baljor år ut och år in, tills tvättmaskinerna tog över.
Sedan, sommaren 2008, kom den till familjen Tidsmästarinna - och efter exakt en (1) månad ser den ut så här.

(Jag hade själv ställt den på ett lite knasigt ställe under altantaket, för att skydda den mot regnet - lite märkligt nu när jag tänker efter, eftersom det är just en tvättbräda så borde ju logiskt sett inte närkontakt med vatten innebära någon större fara, liksom. Och så gick det som det gick.)

Ja ja, det är värdsliga saker. Men man kan väl få sörja sin finaste tvättbräda lite ändå?

Kramar

Susanne
♥

bu för överpriser

Hej govänner!
Mina ljusstakar i fattigmanssilver tycker jag så mycket om, nu får de pryda kökshyllan ett tag. De kommer från Folkhemmet i Stockholm, jag köpte dem i vintras för 75 kr styck.
Häromdagen var jag inne på Spiti, som ligger alldeles i närheten, på Sveavägen - och där kostade samma ljusstakar 390 kr. Per ljusstake.
Man smäller ju nästan av.
Jag har gnällt förut på butiken Spiti, så jag ska inte ta i för mycket, de har mycket fint, men priserna är ju helt uppåt väggarna. Ofta i alla fall. I rättvisans namn fanns det faktiskt såna där fina doftljus från Durance till hyggligt pris. Spiti säljer dem för ca 125 kr, de brukar vara ganska dyra har jag för mig (har inte provat dem, bara fingrat på dem många gånger i butiker).

Jaja, nu ska jag sluta tjata om detta. (Fast om jag hade köpt ljusstakar för nästan 400 kr styck och sedan fått se dem runt hörnet för långt under hundralappen vet jag inte riktigt om jag hade varit så nöjd med mitt köp måste jag säga.)


Sommarblommorna har jag och min lilla tös plockat i skogen, två minuters promenad bort. Hur mysigt som helst, vi var nog båda lika entusiastiska!
Daggkåpa, midsommarblomster, humleblomster...


... och de här vita rackarna, vad heter de?



Annars går jag fortfarande och glädjer mig åt hur trevligt det var att få träffa några av alla er härliga bloggare i helgen.
Förresten, har du sett vem som har börjat blogga nu? Jättekul!

En stor solig kram från mig!

/Susanne

vad är det som fladdrar mamma?

Mindre kul att höra i bilen:

Fyraåringen från baksätet:

-Mamma, vad är det för lapp som fladdrar där framme i fönstret?

(Gaaahhh. Parkeringsböter! För att jag glömde ställa p-visaren. I en halvtimme. På en skolgård i en P-ruta efter klockan fem på eftermiddagen. Jag som nästan aldrig kör bil och var så nöjd att jag hittade rätt skola och fick med mig båda småttingarna med alla kläder på (nåja) till granntösens fina konsert med kören. Självklart missade jag att ställa den där fjösiga lilla visaren. Klantigt. Dessutom körde jag sen runt halva samhället med lappen fladdrande på vindrutan och upptäckte den inte förrän dottern fick syn på den!)

Mycket mer kul att läsa:

Det kom ett mail från min idol Leila Lindholm om inlägget jag skrev om hennes nya bok Piece of cake:

Hej Susanne!

Tack för ett jättefint inlägg!

Kram Leila.

Då blir jag ju mycket gladare igen!

Det finns en dansk butik utanför Roskilde som heter Honning og Flora, jag önskar verkligen att jag ska få komma dit någon gång, för den verkar helt ljuvlig (och den är just nu till salu om det är någon som...?) Här är fina bilder jag har lånat från deras website.





Här kommer de allra varmaste och vårsoligaste hälsningar från
eder tillgivna

parkeringsklant

jag svär åt olivträdet

Tidningen Lantliv har jag upptäckt rätt nyligen, där finns alltid mycket inspiration. I det senaste numret (nr 4), finns ett modereportage med några vackra målningar i bakgrunden, olivträd. En sån tavla skulle man ju ha alltså! Enligt tidningen kommer de från Lilla Magasinet och kostar 4.750 respektive 6.752 kronor.
Hupps!
Där blev det liksom tvärstopp med en gång. Åtminstone för min plånbok. Men de är ju så fiiiina... Särskilt den här stora.


Eftersom man är en slagkraftig kvinna med gott om färg- och pysselaffärer i närheten så tänker man ju att man ska fixa något liknande ganska lätt, va. Möjligen skulle man kunna tveka en aning när man funderar över sin egen erfarenhet av konstnärskap (ingen alls), men herregud, så svårt kan det väl inte vara?
Eller?

Joo, mina vänner, det kan det.
Och jag blir så vansinnigt frustrerad när jag vill få till ett litet pytteolivträd, naivistiskt och enkelt, med lite fransk text omkring, jag ser preciiis framför mig hur trädet ska se ut, och så GÖR DET INTE DET.

Texten blir inte alls som jag vill ha den, stammen ser ut ungefär som när barnen ritar vägbanor till bilarna - och bladen är inte ALLS olivlika. Granbarr kanske.

Men vad gör man? Kapitulerar och ger upp? Eller tar ut 7.000 balubas och drar till Lilla Magasinet (ja, gärna).
Nej. Man. Går. Tillbaka. Till. Färgaffären.
Och handlar fler papper och några garanterat oliv- och barkfärgade pennor.

Wish me luck my friends.
Blir det nåt bättre så får ni veta det här inom den närmaste framtiden.


Till sist ett litet tips: nu har jag äntligen fattat hur man gör de små hjärtana en del av er använder i kommentarer och inlägg. Man skriver så här "& h e a r t s;" (fast obs! ta bort citationstecknen och alla mellanslag). Och så blir denna kod till ett litet hjärta, så här! ♥

Så, idag blir det många ♥♥♥♥ och en mysig helg önskar eder

♥Kluddas♥
♥♥♥♥♥♥♥

nu är det jag som ringer Runar

...eller så ber jag far min komma hit - med laddad hagelbössa!
Visst, rådjuren är jättesöta. Men det säger jag bara - RÖR inte mina tulpaner!!!
Detta fruktansvärda fynd gjorde jag igår morse, på väg ut för att hämta tidningen (jag blev så förbannad att jag glömde ta in den, och fick gå ut igen).

Ett tydligt klövavtryck i rabatten avslöjade den glupske marodören. (Jag bor alltså i ett radhusområde. De är inte så värst blyga av sig, de här jordfräsarna på fyra ben.)

Påskliljorna föll däremot inte finsmakaren på läppen, så det är väl bara att hålla sig till såna i fortsättningen. Morr.

Jag har numera ständigt en pensel insvept i en plastpåse och målarburken framme. En liten kotte har blivit vit, så här ser den ut nu.


Förut såg den ut så här (blev det egentligen bättre eller skulle jag låtit den vara? Ja, nu är det så dags, haha):


Stort och varmt tack för alla uppmuntrande ord om det "pestiga" rummet, hoppas jag snart kan visa en fräschare bild därifrån...
Kram från eder tillgivna
Deer hunter

det ska vara p-r-a-k-t-i-s-k-t

I trevliga Sköna Hem finns en inredare som heter Anna Montagut, hon verkar skicklig och bra på många sätt. Men nu kan jag inte låta bli att undra i mitt stilla sinne - har hon träffat några barn på sista tiden egentligen?
Man kan nämligen skriva och fråga Anna om inredningsproblem och få proffsig hjälp, och i det senaste numret har en familj skrivit och frågat hur de bäst ska utnyttja utrymmet under trappan i sin villa. Trappan har ett räcke utåt av lodräta ribbor, en sån där traditionell svensk furuspaljé ni vet. Anna Montagut tycker att räcket helt ska bort, för att ge ett luftigare intryck. Hon tillägger, och nu citerar jag: "Om ni har små barn, kan det ersättas av något enklare, till exempel en tunn ledstång i metall."
Ha! Jag säger bara HA! Om jag hade en enkel tunn ledstång i metall mellan trappstegen och fria luften här hemma skulle jag få hjärtsnörp så fort barnen vaknade på morgonen. (Och så skulle jag förmodligen få svindel i trappan själv, men det är kanske jag som är knasig :-)

Förresten tror jag det finns förhållningsregler för hur trappskydd ska se ut, eller har jag fel? Jag har för mig att allas vår Ernst Kirchsteiger fick bakläxa i Sommartorpet i TV i somras, när han ville ha säckväv till sitt trappräcke, eller kanske det var vitsprejade granruskor eller något liknande. (Okej, det sista hittade jag på, inga granruskor vad jag vet. Men det slutade med att han fick sätta skivor av plexiglas i trappan istället.)

Ibland blir jag lite frustrerad över inredningslösningar som inte är praktiska, jag ser det i TV-program också. Det måste vara p-r-a-k-t-i-s-k-t. Framför allt säkert förstås. Men jag blir också irriterad när det till exempel ska häftas fast ljusa tyger på ställen där man vet att det efter två veckor kommer att vara skitigt och i behov av tvätt (och vem tror ni får bända upp inredarnas två tusen häftklamrar då? Jo, förmodligen lilla mamma i familjen).
Håhåjaja.


Jag är grymt nöjd med Barometerlamporna från Ikea, ni har nog sett dem förut...

Hos oss blev de sovrumslampor. I väntan på ett nattduksbord får lampan trona på en hög tidningar (ja, Sköna Hem är också med i högen :-)


Många varma hälsningar till dig som läser det här!
från
en (ganska glad) gnällspik

den vilda jakten på lyktorna

Ibland kan Tidsmästarinnan bli på ett lite spetsigt humör när hon handlar. (Det märks förresten sällan just vid själva handlingstillfället, utan mer efteråt när jag tänker igenom saker och ting. Typiskt.)
Jag tycker det är viktigt hur man blir bemött i affärer. (Jag har gnällt lite förut här, efter att ha besökt Hans Mikaels här i Stockholm.)
I alla fall. Jag har två fina lyktor som jag är så glad för. Jag köpte dem på underbara Gotland i somras, de två sista blev mina för en hundralapp styck på Lauters på Fårö. (Åk dit! Det är ljuvligt!)
För några veckor sen kom goa vännen M med familj hem till oss, M gillade mina lyktor och eftersom jag springer på stan i stort sett varenda lunch och kära M just nu är hemma med barn lite utanför city, så började jag hålla utkik ifall jag skulle kunna hitta ett par likadana.

Och vilken lycka! På Spiti på Sveavägen fanns flera stycken exemplar av just dessa lyktor! Lite väl dyra var de kanske, dubbla priset jämfört med mina, 200 pix per lykta. Men jag ringde M och hon ville gärna att jag skulle be att få lägga undan ett par.
Jag knatade fram till expediten och frågade om det gick bra. Det verkade väldigt tveksamt. Jag gick ett litet varv till i butiken och gick sedan tillbaka till samma expedit som jag hade pratat med två minuter tidigare. (Hon sa "hej" lika uttryckslöst igen, som att hon aldrig hade sett mig förut.)
-Då skulle jag vilja lägga undan två lyktor, sa jag.
Expediten frågade sin kollega om det var OK att lägga undan varor.
-Finns det fler i butiken? sa kollegan.
-Ja, det gör det, sa jag.
-Jaha, ja men då behöver vi ju inte lägga undan, sa "min" expedit. Hrmpf. Precis som att hon skulle hålla reda på om någon annan kund kom och shoppade loss på de fyra-fem lyktor som fanns kvar, och i det läget komma ihåg att ta undan två till mig!
Men då förklarade hennes kollega att om det fanns flera lyktor kvar så gick det bra att lägga undan ett par. Tills dagen efter, samma tid (runt lunch). Längre kunde inte komma på fråga.

Jag förstår absolut om man inte vill lägga undan varor som det bara finns ett enstaka exemplar kvar av. Men såå långt inne ska det väl inte sitta om det nu finns flera stycken kvar?
Jag kan också förstå om man inte vill lägga undan en vara i flera dagar.
Men jag tror att man tjänar på att ha ett vänligt sätt - särskilt när man tar så bra betalt. Då fungerar det liksom inte att vara lite avmätt och halvintresserad som expedit. Inte för mig iallafall. (Men de har nog mycket flashigare kunder på Spiti som handlar för tusentals kronor åt gången.)
I slutänden blev det inga lyktor inhandlade, och det berodde faktiskt på bemötandet. (Sen kanske expediten var alldeles ny eller hade en dålig dag och de är jättetrevliga alla andra dagar, det vet man ju inte!)

Så, nu har jag gnällt klart för idag.
(Jag är snäll också. Ibland.)
Kram

S.

PS. M köpte lyktorna i en webbutik istället! Den heter Bostället Sköna ting. 148 pix!